Att vara en millennial i kristider
Det är mycket förenklat att dela in människor i ett fåtal kategorier som exempelvis generationer. Vi är betydligt mer komplexa än så. Trots det tycker jag att det finns anledning att reflektera över de skillnader mellan olika åldersgrupper som undersökningar hittat när det gäller attityder och preferenser gällande livsstil och värderingar. Inte minst i kristider blir det intressant, då våra olika perspektiv kan bidra till missförstånd och konflikter.
Utan att hävda att jag på något sätt är representativ för en så stor grupp människor som generationen millennials (som idag är mellan 20–40 år), tänkte jag ändå reflektera över mig själv som en millennial i kristider. Millennials anses generellt sträva efter större balans i livet mellan arbete och fritid, och anses lägga stor vikt vid hur väl ett företags värderingar möter ens egna och prioriterar utvecklingsmöjligheter framför lön. Det finns fler aspekter som utmärker millennials, så som en större rörlighet på arbetsmarknaden, större otålighet, orolighet och osäkerhet. Detta kan medföra exempelvis behov av tydligare instruktioner och mer regelbunden feedback på sitt arbete än tidigare generationer.
Men jag då, kan jag känna igen mig i detta? Och vad händer med mig under kris? Till att börja med så kan jag som en millennial känna igen mig i att jag känner lojalitet till företag som bidrar till hållbara mänskliga värden och att skapa balans i livet. Jag kan inte tänka mig att missa mina barns uppväxt, vänner och min hälsa för att dra in mycket pengar/resultat eller för att företag ska lyckas. Inte ens i kristider kan jag kompromissa om detta. När en arbetsgivare är först med att prata om och visa omtanke om sina medarbetares välbefinnande och hållbarhet i livet, känner jag lojalitet. Om det dessutom sker genom inbjudan till samarbete i stil med: ”vi värnar om er fysiska och mentala hälsa, hur kan vi lägga upp detta på bästa sätt så att vi får verksamheten att fungera och samtidigt ser till våra personliga behov?”, då blir jag både lojal och engagerad. Skulle hållbarhet i livet utelämnas och fokus endast ligga på resultaten, då märker jag hur jag zoomar ut och blir distanserad. Det är inte så att resultat och budget är oviktigt för mig. Men det skapar inte engagemang hos mig, något jag har gemensamt med andra millennials. Jag vill tillhöra ett sammanhang som tänker större än pengamässiga resultat och vågar vara modiga. Även i kristider.
Att våga tänka större och ha värderingar som stämmer överens, behöver också hänga ihop med att verksamheten lever sina värderingar. ”Att leva som man lär” är något jag inte tar lätt på, precis som många andra millennials. Det måste stämma. Som flera undersökningar visar, är många andra millennials precis som jag beredda att ta sig vidare om ens värderingar inte stämmer med företagets.
Förutom behovet att leva sina värderingar är otålighet och krav på snabb förändring något som brukar tillskrivas millennials. Jag känner igen att jag kan vara otålig i frågor där jag vill få till en förändring fort. Ibland kan jag behöva påminna mig om att vissa saker tar tid och att det även finns positiva aspekter med det befintliga läget. I kristider märker jag att detta hjälper mig och mitt sammanhang att få till nödvändiga förändringar och snabbt ställa om till nya sätt. Dessutom märker jag att jag gillar att vi ökar förändringstakten, även om omständigheterna är som de är.När det kommer till millennials intolerans för osäkerhet och behov av tydliga instruktioner märker jag i kristider att jag eftersöker detta i hög grad, både internt i vår verksamhet men också på samhällsnivå. I brist på tydliga instruktioner väljer jag att ta det säkra före det osäkra. Hellre inte åka alls än att riskera att resan inte var nödvändig. Jag har funderat över om det handlar om en millennials-oro eller inte. Jag har hittills kommit fram till att detta i första hand handlar om att jag vill göra det som förväntas. Jag vill göra rätt. Ett exempel är att jag tar Folkhälsomyndigheten rekommendationer på fullaste allvar. Jag ser dem som en lag. Detta stämmer väl in på beskrivningen av hur millenials reagerar på corona-krisen enligt en undersökning av Business Insider. Där menar man att millenials blir mer oroliga, lyssnar extra noga på restriktioner och tillrättavisar sina föräldrar som kanske inte följer restriktionerna.
Det är säkert fler än jag och fler än gruppen millennials som känner igen sig i dessa upplevelser, likaså finns det säkert många som upplever det motsatta. När vi ska jobba ihop på arbetsplatsen har vi inte samma val att välja vilka vi umgås med. Risken i dessa tider med ständigt förändrade förutsättningar och svårtolkade riktlinjer, är att vi hamnar i svårlösliga konflikter just eftersom vi upplever och tolkar situationer olika och kan ha olika värderingar. Om det beror på generation eller något annat spelar ingen roll. Vi har alla ett ansvar att hjälpas åt att se situationer från olika perspektiv och inte låsa oss vid vår egen tolkning eller envist hålla fast vid att man sitter på sanningen.
Till er som inte identifierar er med gruppen millennials; Se oss inte bara som hopplösa, otåliga och rastlösa individer. Se hur och var detta ryms i er verksamhet, kanalisera energin och resonera tillsammans och var nyfikna och öppna för fler perspektiv och möjligheter. Som vi på Sandahls brukar prata om; de framgångsrika organisationerna är de som har förmågan att rymma olikheter och få dem att fungera som en tillgång.
Läs våra tidigare bloggar kring millennials
Är min generation så svår att förstå
För läsning om generationer och coronakrisen: